Eldsjön i Uppenbarelseboken 

Eldsjön verkar vara ett utflöde från Guds eldsnatur, jämför Dan 7:10. Denna flod har i Johannes syn samlats till en sjö. Svavel heter på grekiska theon, och är likt ordet för Gud, Theos. Det är gudomlig rökelse, som av antikens greker användes för rituell rening. Eldsjön är enligt Upp 14:10 belägen framför Lammet, alltså inför Guds tron. Det innebär att plågan (samvetsplågan) syftar till omvändelse, annars skulle Jesus behöva bli sadist för att stå ut med att se denna plåga i all evighet. I Daniels syn av den yttersta domen framkommer också att plågan består i skam, Dan 12:2.

Uttrycket "evigheters evighet" (bättre översättning: "tiders tider" eller "tidsåldrarnas tidsåldrar") tycks beteckna höjdpunkten av alla tider, i analogi med "sångernas sång" som är Höga Visan, och "kungarnas kung" som betyder den främste bland kungar. Det handlar alltså inte om evighet. Dessutom är det "röken från deras plåga" som stiger upp i tidsåldrarnas tidsåldrar, vilket torde betyda minnet av plågan, Upp 14:11. Rök är också resultat av förbränning och bör därför stå symboliskt för att synden renas bort. De enda om vilka det står att de bokstavligen plågas i tidsåldrarnas tidsåldrar (alltså inte röken av plågan) är vilddjuret, den falske profeten och djävulen.

Ordet "tillber" i Upp 14:11 står i grundtexten i formen presens particip aktivum, vilket betecknar en pågående process. Det verkar därför som att människorna i eldsjön fortsätter att tillbe vilddjuret medan de plågas i elden. De tycks ha fixerats så vid vilddjuret, att de inte ens efter döden släpper sin beundran för denna falska messias. NDUer bekräftar att människor som fixerats vid synder fortsätter att utöva dessa efter döden, utan att uppnå den tillfredsställelse de hoppas på. Eldsjön kan alltså betraktas som en plats där syndaren tuktas genom att få smaka följderna av sina synder tills han ger upp och vänder om.

Att människor plågas under de främsta tidsåldrarna betyder inte att de måste uthärda minst två tidsåldrar innan de kan befrias från plågan. Uttrycket anger bara under vilken period reningen kommer att ske, men den enskilde kan vända om innan dessa tidsåldrar är fullbordade. När processen är klar ska Gud bli allt i alla, 1 Kor 15:28 och döden ska berövas all sin makt, 15:26. Eftersom eldsjön kallas den andra döden, måste den därför vara inkluderad i Paulus påstående och mista sin makt. Den andra döden bör förstås som en död (= skiljande) från synden. Jämför Adams synd som var en död (=skiljande) från livet i Gud.

De rättfärdiga slipper inte elden. Det står att den inte har någon makt över dem, Upp 20:6. Annorlunda uttryckt har eldsjön ingen effekt på dem. De är nämligen redan rena, fullständigt avklädda alla masker. Om vi aspirerar på att leva med Gud i evighet måste vi tåla elden, för Gud är en förtärande eld, 5 Mos 4:24.

Den historiska berättelsen om Sadrak, Mesak och Abednego i Nebukadnessars brinnande ugn ser ut att vara en profetisk förebild på eldsjön (Dan 3). Ugnen hade ingen makt över de rättfärdiga, den svedde dem inte ens, utan de kunde vistas i elden utan obehag. Så är det också med oss -- när vi blivit till ett med Guds eldsnatur kommer elden att kännas som en ljuvlig atmosfär att vistas i.

De flesta av de tidiga kyrkofäderna före Augustinus undervisade om Guds eld som en reningens eld. De trodde inte på den dubbla utgången (undantaget Tertullianus och hans lärjungar), utan menade att Gud till slut ska skaffa bort synden och bli allt i hela sin skapelse. Det var först med Augustinus (omkring år 400) som läran om eviga helvetesstraff kom att bli dominerande i kyrkan.

Se mer om domen i Tidens fullbordan

 Naturens ordning

Varför finns det rovdjur och parasiter?

Många gånger har jag funderat på varför Gud har låtit rovdjur och parasiter uppstå. Visst, Adams fall innebar att hela skapelsen lades under förgängelse, men varför dessa uttryck för förgängelsen?

Så slog det mig att tillståndet i den fysiska världen återspeglar tillståndet i den andliga världen. Gud talar ju ofta genom förebilder. Så är t ex Gamla testamentet är fullt av förebilder på kommande händelser. Våra drömmar,  fyllda av symboliska bilder, är också ett språk som Gud skapat åt oss. Ofta missar vi moderna människor sådana budskap, eftersom vi inte är tränade att förstå dem.

I den andliga världen finns "rovdjur". Enligt 1 Petr 5:8 går djävulen omkring som ett rytande lejon och söker vem han kan uppsluka. De demoner som Jesus befriade människor från var parasiter som levde ut sina perversa lustar på sina plågade offer. Och samma rovdrift och parasiterande är vi ännu i dag utsatta för. Luftens härsmakt (Ef 2:2) styr i stor utsträckning livet på jorden. Den andliga dimensionen råder över den fysiska. Detta återspeglas - avbildas - i naturens ekosystem.

När Jesus kommer tillbaka och upprättar sitt tusenåriga fridsrike ska Satan fängslas, och med honom naturligtvis även hans underlydande rovdjur och parasiter, de onda andarna (Upp 20:2). Då kommer naturen att förändras så att den återspeglar detta nya andliga tillstånd över jorden. Lejon ska äta gräs liksom oxar, skriver Jesaja, människan ska uppnå åldrar som kan jämföras med dem man uppnådde före syndafloden och bönhörelsen ska bli omedelbar (Jes 65:17-25). Det blir nämligen inte längre någon kamp mot de andemakter i himlarymderna som står emot oss när vi ber (Dan 10:13). Guds närvaro kommer att vara påtaglig över hela jorden. Ändå är detta bara en partiell upprättelse av skapelsen, eftersom döden ännu kommer att finnas kvar, om än uppskjuten till högre ålder.

Församlingen är kallad att råda över mörkrets rike (Luk 10:19). För att vi ska kunna råda på jorden i enlighet med den kallelse vi fick - först i skapelsen, och sedan genom Jesus Kristus i förnyat förtroende - måste vi lära oss de andliga lagar som styr livet på jorden och tillämpa dem. Som Kristi kropp ska vi vara skickade att lägga Satan och alla omständigheter som inte stämmer med Guds vilja under våra fötter. Detta var vad Jesus gjorde under sitt jordeliv. Han kunde göra detta för att det inte fanns något i honom där Satan hade ett fäste (Joh 14:30). Enligt Joh 16:11 är denna världens furste nu dömd. Det innebär att vi fått auktoritet över honom och alla hans verk. Vi är kallade att råda i liv och rättfärdighet.

Församlingen måste vakna och ta sin uppgift på allvar. Vi kommer att ha en nyckelroll när jordens klimat förändras genom den globala uppvärmningen. Trots att denna är orsakad av människan, innebär det inte att vi ska stå maktlösa. Liksom Jesus hade makt över stormen på Gennesarets sjö, har vi också makt över vädret. Vi kan befalla regn att komma när det blir torka och regn att upphöra när det blir översvämning. Vi har inte sämre auktoritet än profeten Elia, som kunde befalla både torka och regn att komma. För även om människan orsakat naturkatastroferna, styrs detaljerna i dess manifestationer av den andliga världen. Om vi lär oss att penetrera denna och liksom kunna se in i den andliga världen, kommer vi att kunna regera där. En förutsättning för att detta ska kunna ske är att vi är i samklang med Herren själv, för Herren sade att vi skulle få vadhelst vi ber om ifall vi förblir i honom (Joh 15:7). Detta tillstånd är också innebörden i att be och befalla i Jesu namn. Enligt hebreiskt idiom handlar man i någons namn om man är i fullständig harmoni med den personen.

peter@vingarden.org

Uppdraget

Vårt uppdrag är att göra alla till Jesu lärjungar, men det betyder inte att alla som inte blir det, måste plågas i evighet. En sådan lära är ju psykopatens hotfulla attityd till alla som inte gör som han vill. Hitler är ett bra exempel på en person som utövade denna disciplin mot alla som inte gillade honom, och detsamma kan vi säga om alla totalitära regimer idag. Detta beteende är inte kärlek. Det är en förfalskning av kärlek.

Nu är det så att alla till slut kommer att bli Jesu lärjungar, även om det för många kommer att ta tid. Jes 45:24: "Jag har svurit vid mig själv, ett sanningsord har utgått från min mun, ett ord som inte skall tas tillbaka: För mig skall alla knän böja sig. Alla tungor skall ge mig sin ed och säga om mig: Endast i HERREN är rättfärdighet och styrka. Till honom skall man komma, och alla som varit förbittrade på honom skall blygas. I HERREN skall hela Israels släkt ha sin rättfärdighet, de skall berömma sig av honom."

Observera att det ovan står att de som varit Guds fiender ska komma till honom och ha sin RÄTTFÄRDIGHET i honom. De som varit förbittrade ska blygas (jfr Dan 12:2 som handlar om domen), men det står inte att de ska brinna i en bokstavlig eld. Elden i Upp är helt enkelt symbolisk för själens eldsplåga hos den som står emot rättfärdighet. Svavlet i eldsjön är symboliskt för gudomlig rökelse, jfr grekiskans ord för svavel som är likt ordet för Gud.

Nedanstående bibelrum säger detsamma, och då ska vi ha i minnet att uttrycket "i någons namn" är ett idiom som i hebreisk kultur betyder att man är en ande och en själ med den i vars namn man handlar:

Fil 2:10:..."för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren."

Detta andas alltså inget tvång, för detta behagar inte Gud. Jesu kärlek är universums mäktigaste kraft och kan smälta alla syndare. Men de måste se Guds kärlek för att förstå att vända om, och där kommer vi in i bilden.

Det är klart att synd får följder. Vad vi sår ska vi skörda. Men inte i evighet. Jag vädjar till alla att läsa vår bok "Tidens fullbordan", eftersom det är alldeles för mycket att gå igenom här för att ge rättvisa åt bibelns lära i denna fråga. När du läst boken kan du återkomma med kommentarer. Det tycks bara vara de som inte läst boken som har invändningar mot den. 

peter@vingarden.org

 

Den orättrådige förvaltaren i Luk 16 

Luk 16:1-9: Jesus sade också till sina lärjungar: "Det var en rik man som hade en förvaltare, och denne blev beskylld för att förskingra hans egendom. Då kallade han honom till sig och sade: Vad är det jag hör om dig? Lämna redovisning för din förvaltning. Du kan inte längre få vara förvaltare. Då tänkte förvaltaren: Vad skall jag göra när min herre tar ifrån mig förvaltningen? Gräva orkar jag inte och tigga skäms jag för. Jo, nu vet jag vad jag skall göra så att man tar emot mig i sina hem, när jag får avsked från min tjänst. Och han kallade till sig dem som stod i skuld hos hans herre, en efter en, och frågade den förste: Hur mycket är du skyldig min herre? Han svarade: Hundra fat olja. Förvaltaren sade till honom: Ta ditt skuldebrev och sätt dig genast ner och skriv femtio. Sedan frågade han en annan: Och du, hur mycket är du skyldig? Han svarade: Hundra tunnor vete. Då sade han till honom: Ta ditt skuldebrev och skriv åttio. Och hans herre berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt. Ty den här världens barn handlar klokare mot sitt släkte än ljusets barn. Jag säger er: Skaffa er vänner med hjälp av den orättfärdige mammon, för att de skall ta emot er i de eviga [tidsåldriga] boningarna, när världslig rikedom har tagit slut. 

Texten verkar vara en allegori, som porträtterade judarnas situation. Den rike mannen är Gud själv. Den otrogne förvaltaren står i första hand som symbol för judarna. De hade blivit anförtrodda Guds rike, men förvaltat det dåligt. Deras kallelse var att vara präster (2 Mos 19:6) åt Herren. Prästens uppgift var att undervisa om Herrens vägar så att de som lyssnade kunde lära känna honom. Men istället för feta andliga rätter, hade de serverat smulor åt hedningarna. Nu skulle de fråntas förvaltarskapet av Guds rike (Matt 21:43). De skulle också skingras bland hednafolken, och de behövde förbereda sig på detta.

I allegorins form ger Jesus dem ett råd hur de ska göra för att bli väl mottagna i sina tidsålderliga boningar, alltså exilen. OBS att grekiskans αἰώνιος ska översättas tidsåldrig och inte evig.

Vad borde de då göra? Jo, de borde förlåta de omgivande folken, främst romarna som hade ockuperat landet. Genom att ta av Guds tillgångar, kunde de efterskänka romarnas skulder till dem själva, som i verkligheten var skulder till Gud. När vi förlåter tar vi alltid av Guds tillgångar och efterskänker skulder som andra har mot oss, eftersom "Jorden och allt som uppfyller den tillhör HERREN, världen och de som bor i den." (Ps 24:1) Vi kan inte förlåta av hjärtat med egna resurser, utan bara om vi kan se att allt vi "äger" egentligen tillhör Herren, liksom vi själva gör det. Detta är ett sant glädjens budskap, för därmed blir hjärtats förlåtelse en enkel sak. Vi slipper ju själva att stå för kostnaden. Judarna hade fullmakt att göra detta, trots att de blivit avskedade från sitt förvaltarskap. Vi har nämligen alla Guds fullmakt att förlåta. Detta hade inte varit förskingring, som vi nog lätt läser in i texten när vi inte förstår den. Det ser ju ut som att Jesus uppmuntrade den orättrådige förvaltaren att begå ytterligare otrohet mot sin huvudman. Men så var alltså inte fallet.

I allegorin minskade förvaltaren andras skulder mot hans Herre, men skrev inte ner dem till noll. Det kunde han inte, eftersom romarna hade skulder också mot andra folk som de hade ockuperat, och judarna hade bara fullmakt att förlåta det som de själva blivit utsatta för. Men om de hade följt Jesu råd, hade det ändå haft stor betydelse, både för romarna och för judarna. Romarna hade fått uppleva Guds kärleksnatur genom judarna och så lättare kunnat finna vägen fram till Gud. Judarna hade samtidigt fått sanna vänner som hade underlättat deras exil avsevärt.

Nu skedde ju inte detta. Istället gjorde judarna uppror mot Rom. (År 70 och Bar Kokhba-upproret 132-135). Sedan dess har judarna lidit förföljelsens eld bland olika folk, och den kristna kyrkan har antagligen varit den största förföljaren, och inspirerat andra att ta efter hennes exempel.

Peter Wallgren 

peter@vingarden.org