Eldsjön i Uppenbarelseboken 

Eldsjön verkar vara ett utflöde från Guds eldsnatur, jämför Dan 7:10. Denna flod har i Johannes syn samlats till en sjö. Svavel heter på grekiska theon, och är likt ordet för Gud, Theos. Det är gudomlig rökelse, som av antikens greker användes för rituell rening. Eldsjön är enligt Upp 14:10 belägen framför Lammet, alltså inför Guds tron. Det innebär att plågan (samvetsplågan) syftar till omvändelse, annars skulle Jesus behöva bli sadist för att stå ut med att se denna plåga i all evighet. I Daniels syn av den yttersta domen framkommer också att plågan består i skam, Dan 12:2.

Uttrycket "evigheters evighet" (bättre översättning: "tiders tider" eller "tidsåldrarnas tidsåldrar") tycks beteckna höjdpunkten av alla tider, i analogi med "sångernas sång" som är Höga Visan, och "kungarnas kung" som betyder den främste bland kungar. Det handlar alltså inte om evighet. Dessutom är det "röken från deras plåga" som stiger upp i tidsåldrarnas tidsåldrar, vilket torde betyda minnet av plågan, Upp 14:11. Rök är också resultat av förbränning och bör därför stå symboliskt för att synden renas bort. De enda om vilka det står att de bokstavligen plågas i tidsåldrarnas tidsåldrar (alltså inte röken av plågan) är vilddjuret, den falske profeten och djävulen.

Ordet "tillber" i Upp 14:11 står i grundtexten i formen presens particip aktivum, vilket betecknar en pågående process. Det verkar därför som att människorna i eldsjön fortsätter att tillbe vilddjuret medan de plågas i elden. De tycks ha fixerats så vid vilddjuret, att de inte ens efter döden släpper sin beundran för denna falska messias. NDUer bekräftar att människor som fixerats vid synder fortsätter att utöva dessa efter döden, utan att uppnå den tillfredsställelse de hoppas på. Eldsjön kan alltså betraktas som en plats där syndaren tuktas genom att få smaka följderna av sina synder tills han ger upp och vänder om.

Att människor plågas under de främsta tidsåldrarna betyder inte att de måste uthärda minst två tidsåldrar innan de kan befrias från plågan. Uttrycket anger bara under vilken period reningen kommer att ske, men den enskilde kan vända om innan dessa tidsåldrar är fullbordade. När processen är klar ska Gud bli allt i alla, 1 Kor 15:28 och döden ska berövas all sin makt, 15:26. Eftersom eldsjön kallas den andra döden, måste den därför vara inkluderad i Paulus påstående och mista sin makt. Den andra döden bör förstås som en död (= skiljande) från synden. Jämför Adams synd som var en död (=skiljande) från livet i Gud.

De rättfärdiga slipper inte elden. Det står att den inte har någon makt över dem, Upp 20:6. Annorlunda uttryckt har eldsjön ingen effekt på dem. De är nämligen redan rena, fullständigt avklädda alla masker. Om vi aspirerar på att leva med Gud i evighet måste vi tåla elden, för Gud är en förtärande eld, 5 Mos 4:24.

Den historiska berättelsen om Sadrak, Mesak och Abednego i Nebukadnessars brinnande ugn ser ut att vara en profetisk förebild på eldsjön (Dan 3). Ugnen hade ingen makt över de rättfärdiga, den svedde dem inte ens, utan de kunde vistas i elden utan obehag. Så är det också med oss -- när vi blivit till ett med Guds eldsnatur kommer elden att kännas som en ljuvlig atmosfär att vistas i.

De flesta av de tidiga kyrkofäderna före Augustinus undervisade om Guds eld som en reningens eld. De trodde inte på den dubbla utgången (undantaget Tertullianus och hans lärjungar), utan menade att Gud till slut ska skaffa bort synden och bli allt i hela sin skapelse. Det var först med Augustinus (omkring år 400) som läran om eviga helvetesstraff kom att bli dominerande i kyrkan.

Se mer om domen i Tidens fullbordan